Fakta:
The Eternity Cure är den andra delen i Blood of Eden-trilogin av Julie Kagawa, fortsättningen på The Immortal Rules. Boken är på 434 sidor. Efterföljaren, The Forever Song, släpps våren 2014.

Handling:
"In Allison Sekemoto's world, there is one rule left: Blood calls to blood  She has done the unthinkable: died so that she might continue to live. Cast out of Eden and separated from the boy she dared to love, Allie will follow the call of blood to save her creator, Kanin, from the psychotic vampire Sarren. But when the trail leads to Allie's birthplace in New Covington, what Allie finds there will change the world forever-and possibly end human and vampire existence.  There's a new plague on the rise, a strain of the Red Lung virus that wiped out most of humanity generations ago-and this strain is deadly to humans and vampires alike. The only hope for a cure lies in the secrets Kanin carries, if Allie can get to him in time. Allison thought that immortality was forever. But now, with eternity itself hanging in the balance, the lines between human and monster will blur even further, and Allie must face another choice she could never have imagined having to make."

Recension:
Jag var väldigt rädd att börja läsa The Eternity Cure, och trots att jag har haft den stående i bokhyllan sedan den släpptes, så har jag avsiktligt skjutit upp läsningen. För mig kändes det som en självklarhet att den här boken skulle bli en besvikelse, eftersom första boken var så pass fantastisk. Jag ville helt enkelt inte förstöra känslan efter första boken, och därför har jag inte vågat läsa fortsättningen förrän nu.

Och när boken började fick jag bekräftelse på mina föraningar. Början var bra (kanske värd en sjua), men inte alls i samma kvalité som The Immortal Rules, och trots att jag hade ställt in mig på att bli missnöjd, så kände jag mig ändå besviken. Men ungefär hundra sidor senare lyckades takten öka och därefter blev boken bara bättre och bättre.

För dig som inte kommer att läsa hela recensionen kan jag redan nu skriva att The Eternity Cure utvecklades till att bli en av mina absoluta favoritböcker, och det är den fjärde boken som någonsin fått toppbetyg här på bloggen. Slutet lyckades flera gånger om kompensera för början, och trots att det borde vara omöjligt så var den här boken en stor förbättring från The Immortal Rules. Men mer om det senare.

Jag älskar karaktärerna i boken. Huvudpersonen, Allison, är en väldigt stark karaktär. Hon har utvecklats enormt från The Immortal Rules men trots att hon har blivit en kraftfull krigare är hon fortfarande barmhärtig och sårbar. Men det är inte bara Allie som har utvecklats, utan det har skett en extrem karaktärsutveckling för många andra också, bland annat Ezeikel och Jackal. Tack vare de utvecklingarna har jag till och med börjat gilla karaktärer som jag ogillade i första boken.

Jag tycker att det känns som om Kanin, Ezeikel, Sarren och Jackal får en mycket större roll i The Eternity Cure än vad de hade i The Immortal Rules, och det här älskar jag. Visst uppskattade jag att första boken koncentrerade sig på Allison, men när en trilogi fortsätter vill man gärna få del av fler personer. Jag gillar verkligen att man får reda på mer om karaktärernas förflutna, samtidigt som fler påverkar Allies öde än bara hon själv som i första boken. Det gör att händelserna i boken känns mer världsomfattande.

Precis som sin föregångare är The Eternity Cure en mörk bok, men en stor skillnad är att det är betydligt mycket mer romantik och hjärtesorg i denna. När jag först förstod det blev jag lite avskräckt, för många gånger förstörs en boks spänning av romantiken. Men i det här fallet förstärktes den istället. Hjärtesorgen gällde därmed inte bara de fiktiva personerna i boken, utan även mig som läsare. Jag älskar att The Eternity Cure snabbt kunde växla mellan att vara varm och mysig, till att plötsligt bli otroligt spännande och känslosam.

Förutom bokens lite sega början, var den fylld av spänning i högt tempo blandat med välskrivna actionscener. Ofta kan jag känna att vissa författare inte lyckas få till actionscenerna, och de blir då förutsägbara och likvärdiga. Kagawa, lyckas däremot skapa en otroligt överraskande stimuli med sin text. Varje slagsmål var olik den förra och man vet aldrig hur det ska sluta. Med sina otroligt skickligt uppbyggda meningar lyckades Kagawa få igång min puls rejält och vid vissa tillvällen var jag väldigt nervös över det som skulle hända.

Julie Kagawa har lyckats bygga upp en fantastisk värld med en otroligt levande och realistisk miljö. Uppbyggnaden av samhället är intresseväckande och spännande, och det var så gott som omöjligt för mig att släppa taget om boken. Det slutade helt enkelt med att jag hällde i mig koffeindrycker och stannade uppe halva natten för att läsa ut boken.

Genom bokens gång lyckas Kagawa bygga upp känslor för varje karaktär, för att sedan gå i spåren av J. K. Rowling och Suzanne Collins, och krossa läsarens hjärta i småbitar. Framåt slutet kände jag mig som ett känslomässigt vrak. Jag grät aldrig till boken, för det gör jag extremt sällan, men det jag kände hur tårarna trängde på. Och sista sidan bestod av en enorm cliffhanger - och det var definitivt ett underbart men frustrerande slut.

Har du inte läst den här boken måste du genast göra det. Det spelar ingen roll om du, precis som jag, har tröttnat på vampyrer, för det här är inte din vanliga vampyrbok. Det här är en bok som lyckas skildra ondskan i dess renaste form, men som samtidigt skapar sympati för alla dess karaktärer. The Eternity Cure är fylld med spänning och action, men missar inte romantiken för det. Den fyller dig med allt från skratt till tårar och är utan tvekan älskvärd.

Blood of Eden är definitivt en ny favoritserie och det känns som det är en evighet kvar tills jag kan få tag i The Forever Song. Visst har jag en teori om slutet, men jag är verkligen inte säker och jag får inte nog av de underbara karaktärerna från The Eternity Cure. Trots att jag inte uppskattat Julie Kagawas andra serie, Iron Fey, så måste jag efter den här boken nämna att hennes skrivande är exceptionellt. Genom en enda bok lyckades hon bringa mig lycka, för att sedan krossa mitt hjärta.