Fakta:
Demonprinsessan är den andra delen i Peter Bergtings trilogi Legenden om Morwhayle. Boken har 313 sidor och publiceras av Semic bokförlag.

Handling:
”Malda har sett framtiden. Morwhayle är lagt i ruiner och hon har en vecka på sig att rädda staden. En vecka för att vinna Artiels förtroende. Han är den enda om hon kan lita på. Men Artiel bär ett demonsvärd vid sin sida, ett svärd som söker en ny mästare. Och så var det problemet med draken… De skildes åt som små men nu måste Artiel och hans syster Malda hjälpas åt i kampen mot en ond magiker. Hela världens framtid står på spel.”

Recension:
Precis som dess föregångare är Demonprinsessan en riktigt gullig berättelse. Den är väldigt lättsam samt lättläst så den passar läsare i alla åldrar. Dock tycker jag att boken liknar lite väl mycket Häxmästaren. Att det är samma bov och karaktärer och ingen utveckling i världen kan i mellanåt bli lite tråkigt. Dock finns det vissa saker, så som tidsresor, som är nya, men den magin tycker jag kunde tas till det extrema. Fler förklaringar behövs verkligen för världen och när magin inte hålls innanför ramarna blir det lätt överdrivet. Boken lyckas inte riktigt bli spännande just för att magin är så pass mäktig. I boken är det till exempel ett avhugget huvud som fortsätter leva, och det tycker jag är lite extremt.

I Demonprinsessan finns väldigt många varelser. Både sådana man läst om tidigare, som drakar och varulvar, men även vissa figurer som Bergting har hittat på själv. Visst är det svårare att förstå vad varelserna innebär när det är så unikt för boken, men jag älskar att författaren tar eget initiativ och använder sin fantasi för att hitta på egna individer.

Jag tycker att karaktärerna är urgulliga och jag har ju förstås min favorit (hunden Briar). Jag tycker att boken är väldigt unik just när det kommer till karaktärerna och ibland blir dialogerna och personernas personligheter väldigt komiska att läsa om.

Jag uppskattar illustrationerna i romanen eftersom de skapar en djupare förstående för boken. Till exempel så fanns det en bild på några av Bergtings påhittade varelser och då kunde jag föreställa mig figurerna på ett helt annat sätt.

Sammanfattningsvis var Demonprinsessan helt okej. Den var gullig och lättläst men spänningen lyckades inte riktigt komma igång just för att magin gjorde allting utförbart. Dock var karaktärerna och illustrationerna på topp och jag ser verkligen fram emot den sista delen i trilogin: Dödens stad.