Recension:
Jag har hört så extremt mycket positivt om den här boken så självklart hade jag stora förhoppningar på The fault in our stars. Och visst var den väldigt bra och jag lyckades läsa ut den på bara ett par timmar, men jag måste tyvärr skriva att boken enligt mig är överskattad. Men trots det, är detta ett fall då man inte ska döma boken efter dess omslag.

 

Jag älskar bokens titel och tycker att den passar perfekt till boken. Jag förstod den inte särskilt bra innan läsningen - visst lät den vacker, men vad menades verkligen med "felet i våra stjärnor"? Men nu efter läsningen förstår jag precis vad det betyder och jag tycker inte att Green kunde ha valt en bättre titel till boken.

 

Boken var extremt mysig att läsa. Det är inte så ofta som jag läser Contemporary - trots att jag gillar det - och det kändes lite som en paus från det vardagliga paranormala som jag läser. Jag älskar helt enkelt det verkliga med boken; det många verkligen möter på riktigt och inte bara övernaturliga problem.

 

Jag gillar verkligen karaktärerna och trots att jag uppskattar huvudpersonen, Hazel, så är min favorit ändå Augustus Waters. Han är så givmild och omtänksam och därför platsar han på min topp-10 lista med favoritkaraktärer. Jag skulle vilja ha en egen Augustus.

 

Men trots att boken var mysig så hade jag trott att den skulle vara sorgligare. Kanske var det just för att jag förväntat mig det som jag inte föll några tårar, eller så var det för att jag faktiskt har läst mycket värre/sorgligare böcker än denna. Men hur som helst så grät jag inte alls (vilket jag definitivt förväntat mig) och jag kände mig lite antiklimatisk eftersom jag ändå hört så mycket positivt om den. Så gott som alla har skrivit "jag storgrät igenom hela boken" i sina recensioner. Och så kommer jag och fäller inte en enda tår. Jag håller med om att den var sorglig, men det krävs mer än så för att jag ska gråta. Jag tycker helt enkelt att den var lite förutsägbar och därför kände jag inte lika mycket till slutet som jag trott.

 

Sammanfattningsvis var boken väldigt bra, och jag skrattade och grät inombords, trots att jag aldrig lyckades få mig att verkligen skratta eller gråta på riktigt. Men det fanns många känslor inblandade och jag fick mer förståelse för sjukdomen cancer och vad den innebär. John Green skriver väldigt bra (ibland liknar det lite Nicholas Sparks) och jag kommer definitivt läsa fler av hans verk. Det enda som var mitt problem är att boken var lite överskattad, och jag hade förväntat mig någonting mer av The fault in our stars.