Den lättsamma The Shannara Chronicles är en mycket vacker serie. Inspelad på pra- ktfulla Nya Zeeland visar den upp öns fagra landskap. Omgivningen belyses av ljuvliga färger och intagande detaljer som skapar ett omsorgsfullt foto. Trots att de lite för mätt- ade kulörerna ger ett onaturligt intryck är den uppvisade miljön mycket tilldragande.

 

 

Serien har ett intressant koncept och imponerar med välkoreograferad action och riktigt snygga effekter. Därtill medverkar en del starka skådespelare, och tack vare insatserna från John Rhys-Davis, Jed Brophy och Manu Bennet fängslas tittaren. Dessvärre gör huvudrollsinnehavarna inget vidare intryck. Prestationerna från Austin Butler, Ivana Baquero, Poppy Drayton och de andra unga skådespelarna är tafatta och uttryckslösa, vilket leder till intetsägande protagonister.

 

 

Beklagligtvis har The Shannara Chronicles en ovarsam hantering utav de övernaturliga aspekterna och serien upplevs som en överdriven Lord of the Rings-wannabe med inslag av tonårsdrama. De många olika varelserna och det allsmäktiga magisystemet gör att det blir svårt att få grepp om vad som är möjligt och inte i serien.

 

 

The Shannara Chronicles upplevs dessutom som enfaldig. Med skillnad från exempelvis Game of Thrones – där tittaren måste läsa mellan raderna och hålls gissandes i flera säsonger – levereras alla svar utan eftertanke. Som tittare hinner man knappt undra över något förrän frågan besvaras, och de antiklimatiska avslöjandena får därför ingen större verkan. 

 

 

Det bortkomna intrycket betonas ytterligare utav den klyschiga kärlekstriangeln och det svaga manuset. Trots att The Shannara Chronicles utspelar sig i vår egen värld, tusen år efter vår livstid, finns ytterst få inslag som påminner om detta. Den moderna tekniken är utdöd och bortsett från en rostig bil och en malplacerad pistol finns ingenting som för tankarna till vår civilisation. På grund av den ointelligenta uppbyggnaden uppfattas serien som en fullskalig fantasy och inte som den dystopi den är ämnad att vara. Tro- värdigheten faller ytterligare genom krystade repliker och det faktum att karaktärerna – trots strider mot demoner och långa springturer – förblir rena och perfekta i håret.

 

 

Serien har ett snabbt framåtskridande, vilket gör det svårt att få ett samband mellan hän- delserna. Karaktärerna tar sig hastigt runt mellan olika ställen och de frekvent växlande platserna gör att tittaren tappar uppfattningen om hur lång tid som har gått och vart karaktärerna befinner sig. Utformningen upplevs som ryckig, tradig och förvirrande, samtidigt som många chanser till att utveckla handlingen förloras.

 

 

På grund utav seriens många brister har jag svårt att njuta helhjärtat av The Shannara Chronicles. Den är estetiskt tilltalande, men mer behövs för att väcka min entusiasm. Den osammanhängande oredan fick mig inte att känna något för karaktärerna, men tack vare det intressanta konceptet och den tillräckliga mängden action underhölls jag någor- lunda.