”Du känner till berättelsen. Sprakande blixtrar. Ett galet geni. En ohelig skapelse”. Så inleds Victor Frankenstein. Men fast vi mycket riktigt har tagit del utav historian många gånger innan, upplevs filmen som ny och fräsch tack vare sitt annorlunda upplägg. Den klassiska berättelsen moderniseras genom den annorlunda infallsvinkeln och fångar snabbt tittarens intresse.

 

 

Victor Frankenstein berättas ur assistenten Igors perspektiv och med skillnad från tidigare skildringar är inte monstret i centrum. Istället ligger stor fokus på Igors bak- grund och hans vänskap med Frankenstein. Relationen mellan dem utforskas noggrant och ger historian mer kött på benen, så att säga.

 

 

Filmen börjar riktigt bra och kombinationen mellan drama och romantik fungerar väl. Dessutom bjuder Victor Frankenstein på en del humor, vilket både underhåller och lättar upp stämningen. De begåvade skådespelarna har en övertygande kemi till varandra, och med en glimt i ögat får de filmen att fungera. 

 

 

Men tyvärr håller inte filmen hela vägen. Successivt ökar klyschorna, och i samma takt som trovärdigheten sjunker skiftar tonen. I ett halvhjärtat försök att förena slutet med berättelsen vi känner till överger Victor Frankenstein de lättsamma inslagen som gjorde filmen roande. Det gör att filmens avrundning känns påskyndad, och experimentets allt för få konsekvenser upplevs som antiklimatiskt.

 

 

Allt som allt bjuder Victor Frankenstein på en intressant tolkning av den klassiska berättelsen. Skådespelarna presterar starkt och karaktärerna får liv genom de nyskapade bakgrundshistorierna. Dessvärre försämras kvalitén successivt och det som började som en mycket lovande thriller avslutas som en besvikelse.