Woodlawn är ett trevligt feelgood-drama med amerikansk fotboll och religion i centrum. För mig som varken är sportintresserad eller troende blev det predikande konceptet aningen tröttsamt och emellanåt tappade jag fokus. Ändå fastnade jag för de begåvade skådespelarna och filmens sätt att förmedla sitt starka budskap. Woodlawn förespråkar för allas lika värde och trots den aningen moraliserande tonen berördes jag.

 

 

Dessvärre anser jag att filmen inte är särskilt trovärdig. Att motivationstalaren Hank redan efter ett enda uppmuntrande samtal med fotbollslaget lyckas konvertera alla dess medlemmar till kristendomen och få dem att behandla varandra bättre känns orimligt. Fast det skapar en fin berättelse är jag som tittare inte övertygad. En successiv övergång med större motstånd hade både ökat spänningen och varit mer realistiskt.

 

 

Woodlawn har ett relativt långsamt tempo och upplevs ibland som utdragen. Därtill kan de många fotbollsmatcherna uppfattas som enformiga. Men tack vare sitt starka budskap och de duktiga skådespelarna lyckas filmen ändå behålla tittarens intresse, och jag skulle ljuga om jag skrev den inte berörde mig.