Wintergirls
Serie: Fristående.
Längd: 278 sidor.
Publiceringsår: 2009.
"Lia och Cassie är bästa vänner: vinterflickor frusna i sköra kroppar, konkurrenter i en dödlig tävling för att se vem som kan bli smalast. Men sedan genomgår Cassie den ultimata förlusten och Lia lämnas kvar, hemsökt av hennes väns minne och skuldkänslor av att inte kunna rädda henne. Lia påbörjar en smärtfylld kamp för att tillfriskna, och försöker desperat att hålla fast vid det viktigaste av allt: hopp."
Att fastna för Wintergirls tog relativt lång tid. Tempot är i början rätt långsamt och det dröjde innan jag vande mig vid det säregna språket. Men successivt fängslade romanen mig och till slut kunde jag omöjligen släppa taget om den. Jag blev riktigt beroende av den intressanta läsningen och intalade mig gång på gång ”bara ett kapitel till”. Jag berördes av den kraftfulla berättelsen och fastnade verkligen för de karaktärerna.
Ämnet som Wintergirls handlar om är oerhört viktigt och fortfarande mycket aktuellt, trots att boken skrevs för över sju år sedan. Genom bokens abstrakta första-person invol-veras läsaren på djupet och det är som att uppleva Lias liv genom hennes ögon. Därtill gör Andersons användning av överstrukna ord och meningar att textens innebörd får större effekt. Sammantaget gör hennes sätt att skriva att sjukdomen skildras på ett okonstlat och genuint sätt som verkligen griper tag. Dock gör valet av perspektiv även att inte mycket rum lämnas till en fullt engagerande handling.
Som helhet är Wintergirls en stark roman, som genom sitt tankeväckande ämne griper tag trots en trög start.
