Jag beundrar verkligen Rick Riordans sätt att skriva. Hans lättsamma språk ger texten ett behagligt flyt som gör att sidorna flyger förbi. Dessutom gör hans insikt i grekisk mytologi boken lärorik, samtidigt som hans användning av humor förgyller läsningen. Faktum är att Riordan är en av ytterst få författare som lyckats underhålla mig så pass att jag skrattat rätt ut. 

 

Karaktärerna är härliga och deras rappa dialoger är underbara att ta del utav. Dessvärre är jag besviken på att boken enbart berättas ur ett fåtal protagonisters synvinklar. Jason, som jag är minst intresserad av, tar mycket plats i boken medan mina favoriter hamnar i bakgrunden. Vi får visserligen läsa ett par kapitel ur charmanta Leos synvinkel, men Percy, Annabeth och Hazel har nedgraderats till sidkaraktärer och berättar inte någon av bokens händelser ur sina perspektiv. Tyvärr gjorde denna avsaknad att mitt intresse inte fångades upp på samma sätt som tidigare. Därtill irriterades jag av att många av frågorna som väckts i deras berättarperspektiv i föregående delar lämnades obesvarade.

 

Precis som de tidigare böckerna i serien är Olympens blod actionpackad och spännande. Jag blev dock inte särskilt berörd. Den känslofyllda Dödens port väckte höga förvän- tningar som Olympens blod tyvärr inte lyckades uppnå. Den sista striden avklaras för enkelt och har alldeles för få konsekvenser. Jag hade hoppats på att serien skulle gå ut med ett ”bang!”, men det malplacerade och orealistiskt lyckliga slutet gav mig istället en antiklimatisk känsla.

 

Olympens blod är inte Riordans starkaste roman, men en väl fungerande avrundning på serien. Det som finns med i boken är lysande utfört, men på grund av det som saknas är jag inte helt tillfredsställd.