Du känner mig så väl

Författare: David Levithan & Nina LaCour.
OriginaltitelYou know me well.
Serie: Fristående.
Längd: 237 sidor.
Bokförlag: Modernista.
 
"Mark och Kate råkar springa på varandra på stan. Det är Pridefestival och Mark har lämnat tryggheten i lugna förorten för att bege sig ut i den glittrande stadsnatten. Kate har missat chansen att träffa den person som hon på avstånd är förälskad i. Och Mark är samtidigt kär i sin bästa vän Ryan. Mark och Kates vänskap blir större än någon annan."
 
 
 
 
Du känner mig så väl berättas ur både Kates och Marks synvinklar. Båda tillhör HBTQ, och händelserna utspelar sig under Pride-veckan. Jag har inte tidigare läst en roman med så stort fokus på just HBTQ, och konceptet lät därför riktigt lovande. Dessvärre blev jag besviken på boken, främst på grund av tre anledningar.
 
1. Trovärdighet
Boken känns inte realistisk. Till exempel innehåller den vad jag kallar ”vänskap vid första ögonkastet”. Låt mig förklara: Mark och Kate blir bästa, förtroliga vänner efter att bara ha spenderat några timmar ihop. De har egentligen ingenting gemensamt. Ingenting, bortsett från just deras sexuella läggning. För mig kändes detta alldeles för verklighetsfrämmande.
 
2. Stereotyper
Å ena sidan tycker jag om romanens mångfald, och att den utspelas just under Pride-festivalen. Men karaktärerna är fruktansvärt stereotypiska. Du känner mig så väl är dessutom en karaktärsdriven bok, vilket gör det viktigare än någonsin att karaktärerna klaffar. Men på grund av klyschorna fick jag svårt att relatera till och fastna till dem.
 
3. Överdramatiskt språk
David Levithan är en fenomenal författare, och jag har älskat alla böcker som jag har läst av honom. Jag är mindre förtjust i Nina LaCour, men som helhet känns deras samarbete ändå som en bra idé. Dock är boken alldeles för överarbetad. Det känns som att den försöker för mycket att framstå som meningsfull, vilket får motsatt effekt och i slutändan faller platt och blir tråkigt. Dialogerna är överdramatiska och karaktärerna är löjligt poetiska när de talar. Ibland känns det nästan som att det är kärlekskranka, äldre män från 1800-talet som talar, snarare än dagens ungdomar. Det är för invecklat och lyriskt.
 
Som helhet är Du känner mig så väl okej. Jag gillar konceptet, och ville verkligen tycka om boken. Dessvärre föll läsningen platt, främst på grund av att karaktärerna inte höll måttet.
 

Kommentarer

Skriv en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras inte)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback