Brännmärkt
Serie: Imperiet #1.
Längd: 437 sidor.
Bokförlag: Modernista.
"Befolkningen är inordnad i ett hierarkiskt system, där bara den som fötts som Alfa kan göra sin röst hörd. I rang åtta lever Adeline. Runt halsen bär hon det enda som är kvar efter hennes bortgångna mor: en amulett i silver. Smycket är hennes värdefullaste ägodel, men drar snart in henne i ett livsfarligt dubbelspel."
Lizette Edfeldt är helt klart en ny favoritförfattare. Vanligtvis är jag inte så förtjust i svensk litteratur, men Edfeldt visar vart skåpet ska stå och slår Sveriges veteraner med hästlängder. Brännmärkt är en välskriven och genomtänkt debut, som borde finnas under alla julgranar i år.
Det är svårt att skriva en helt originell dystopi. I Brännmärkt likar exempelvis det hierarkiska systemet det i Hungerspelen, medan konceptet med att en lågrangare infiltrerar de med makt påminner om Rött uppror. Men trots att det är lätt att jämföra med andra böcker inom genren, lyckas Edfeldt skapa sin alldeles egen berättelse. Romanen griper tag vid första sidan, och spänningen håller i ända till slutet. Det är dessutom lätt att tycka om karaktärerna, och jag fastnade starkt för relationen mellan Adeline och Davian.
Något som förvånade mig var hur stadig Brännmärkt var rakt igenom. Ofta upplever jag att romaner svackar i mitten, där tempot minskar och lite av läsarens intresse försvinner. Men det upplevde jag aldrig här. Det var snarare så att jag tyckte om mittendelen mest, vilket säger en hel del.
Världen som Edfeldt har skapat är intressant. Jag hade emellertid velat ha en utförligare världsuppbyggnad, för att få en tydligare bild över hur samhället ser ut. Brännmärkt brister även lite när det kommer till trovärdigheten, och flera av vändningarna var rätt förutsägbara.
Allt som allt är Brännmärkt en förvånansvärt stark debut, som excellerar många verk av sedan länge etablerade, svenska författare. Jag ser mycket fram emot fortsättningen.
