Sonen består av tre delar: ”före”, ”mellan” och ”bortom”. Den första delen är riktigt bra. Berättelsen börjar starkt, och Lowrys väl utvalda ord trollbinder från första början. Hon bygger upp ett genuint intresse för protagonisten Claire, och det är fascinerande att läsa om samhället från Den utvalda fast ur ett annat perspektiv. Den dystopiska världen är mästerligt uppbyggd, och att läsa om en 14-årig födelsemor ger boken en kuslig atmosfär.

 

Senare i Sonen får vi också återse karaktärer och andra samhällen från tidigare böcker. Dessa spelar viktiga roller, och uppdagas i bokens andra och tredje del. Men här är tempot långsammare, och för första gången började jag känna att boken var alldeles för lång. Händelserna var utdragna, och många onödiga scener hade kunnat redigeras bort. Jag upplevde dessutom de många sammanträffandena som krystade, samtidigt som berättelsen inte gick ihop rent logiskt. Trovärdigheten började brista, och fast boken förblev gripande blev det snabbt klart att Sonen var seriens svagaste installation. Den saknar helt enkelt det som gjort tidigare delar så mäktiga.

 

Även slutet i sig gjorde mig besviken. Visserligen knyts säcken ihop till viss del och som tidigare nämnt får vi återse många av karaktärerna. Men jag hade velat få fler förklaringar om hur de olika samhällena hörde ihop, och på grund av att vi inte får särskilt många svar kändes slutet antiklimatiskt. Jag hade helt enkelt förväntat mig mer.

 

Som helhet är Sonen en bra bok. Lowry är en enastående författare, och den här serien är minst sagt värd att läsa. Dock är just Sonen den svagaste delen, och någonstans på vägen tappar boken det som gjorde den så gripande i början.