Vända världen rätt gör mig kluven. Å ena sidan är språket fantastiskt och konceptet intressant. Bokens början griper verkligen tag, och som läsare sugs man in i berättelsen som Jennifer Niven har skapat. Men successivt förlorar romanen kraft. Handlingen plattas ut, får allt fler klyschor, och karaktärerna förlorar attraktionskrats.

 

Det är nämligen så att både Jack och Libby enbart identifieras utifrån deras ”syndrom”. Jack är den ansiktsblinda killen och Libby är den tjocka tjejen. De karakteriseras bara utifrån dessa enstaka karaktärsdrag och får aldrig nya, komplexa lager. Det gör att de inte upplevs som kompletta, verkliga personer. Passande nog beskrivs detta på bokens baksida. Där står ”Men andra människor verkar bara se hennes yttre, hennes övervikt, som om det är det enda hon är”. Precis så känns det att läsa Vända världen rätt. Den ytliga skildringen grundas helt enkelt inte på vilka de är innerst inne, vilket gör att de känns som bleka skuggor i sin egna berättelse.

 

Jag blev också besviken på romansen. Den känns inte trovärdig, och jag hade hellre sett Libby och Jack bli vänner än partners. Kärleken känns forcerad, och karaktärerna saknar kemi till varandra. Dessutom känns det med att ”två orofyllda tonåringar som räddar varandra” uttjatat vid det här laget. 

 

Som helhet är Vända världen rätt en bra roman, och trots att det finns uppenbara luckor i logiken är läsningen intressant. Jag har personligen inte läst om ansiktsblindhet förut, och fascinerades djupt av dess verkan.