Forbidden lider av ett stundtals långsamt tempo och tar ett tag att komma in i ordentligt. Men successivt blir läsaren allt mer investerad i karaktärernas liv, och inom kort sitter man som fastgjuten. Det är en fantastiskt tankeväckande och berörande roman, som tar läsaren på en känslomässig berg- och dalbana mellan skratt och tårar.

 

Forbidden är en mörk och komplex berättelse som behandlar flera svåra ämnen, så som panikångest, incest, misshandel och alkoholism. Det är en intensiv bok, som minst sagt kan upplevas som ”triggering” för vissa läsare. Men den är minst sagt värd att läsa. Karaktärerna – både protagonisterna och sidkaraktärerna – är djupt konstruerade med livfulla personlighetsdrag. De känns som verkliga individer, och det är riktigt intressant att läsa om hela familjen och deras vardagliga kamp. Tabitha Suzuma sammanlänkar dem skickligt till läsaren, och det gör genuint ont att läsa om det som karaktärerna går igenom. Smärtan intensifieras ju längre in i läsningen man kommer, och framåt slutet var jag nära att brista ut i gråt.

 

Förutom tempot, som jag nämnde i recensionens början, har Forbidden ytterligare en svaghet. Boken berättas ur både Mayas och Lochans perspektiv, vilket gör att vi får en djup förståelse för dem båda. Men deras berättarröster är relativt lika varandra, och ibland blandade jag ihop vem som gjorde vad. Jag hade velat se dem utmärka sig mer karaktäristiskt i deras sätt att tänka och agera, för att tydliggöra ur vems perspektiv man läser.

 

Som helhet är Forbidden en riktigt stark och berörande läsning. Det är inte en bok man glömmer i första taget.