Jag har nu gjort det otänkbara. Det regelstridiga, ja nästintill förbjudna för en recensent att göra: jag stängde av filmen innan den tog slut. Den började okej, men tappade snabbt mitt intresse och efter en och en halv timme kände jag helt enkelt att livet är för värdefullt för att slösas bort på sådana här tråkiga filmer. Självklart finns dock chansen att Manchester by the sea ryckte upp sig framåt slutet, så ta min korta recension med en nypa salt.

 

 

Jag störde mig på näst intill allt i Manchester by the sea. Karaktärerna är intetsägande, musiken gnällig, tillbakablickarna irriterande och tempot extremt långsamt. Jag har vanligtvis inte något problem med lågmälda filmer, så länge de har något kraftfullt som driver handlingen framåt. Men Manchester by the sea står still, och jag väntade förgäves på att något skulle hända. Efter nittio sega minuters vånda tog vi i soffan det gemensamma beslutet att helt enkelt inte se vidare. Det finns trots allt roligare saker i livet, exempelvis se på när färg torkar.

 

 

Manchester by the sea var alltså inte en film i min smak. Kanske såg jag den vid fel tidpunkt, kanske gav jag den inte en genuin chans – men som det är nu ser jag den enbart som ett effektivt sömnpiller.