Timglaset börjar riktigt bra. Konceptet är himla häftigt, språket behagligt och de första hundra sidorna är rätt spännande. Men successivt blir boken allt sämre. Händelserna och det som sägs känns inte trovärdigt i sin kontext, frågor väcks utan att besvaras och kärleksdramat tar upp alldeles för mycket plats. Efter ett tag slutar dessutom handlingen drivas framåt och det känns som att den bara går i cirklar.

 

Jag tyckte mycket om protagonisten Ten i bokens början. Hon var en tuff och stark kvinnlig karaktär som verkligen vågade stå upp för sina åsikter. Dessvärre förlorade jag intresset för henne då det aldrig framkom varför hon inte ville välja mellan Myriad och Troika. Det är bra att hon som huvudkaraktär får stå för något, men det hela känns meningslöst när det aldrig förklaras vad och varför. Eftersom hennes motiv aldrig förklaras framstår hon som obeslutsam snarare än viljestark. I Timglaset blir det inte heller uppenbart varför Ten ses som ”speciell” eller ”viktig”, vilket gör att striden om hennes lojalitet faller platt.

 

Timglaset är alltså inte mer än okej. Konceptet låter fantastiskt, början är bra men utförandet fungerar helt enkelt inte i längden.