Tors hammare
Originaltitel: The Hammer of Thor.
Serie: Magnus Chase #2.
Längd: 469 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
"Tors hammare är borta. Hammaren är det enda som skyddar de nio världarna från de mäktiga jättarna i Jotunheim. Magnus och hans vänner blir kallade att återfinna hammaren, ett uppdrag som kräver största diskretion, övermänsklig list och en svartalv med extremt god klädsmak. Tur att de åtminstone har det sistnämnda."
Det känns hemskt att medge att Tors hammare inte riktigt håller måttet. Det beror främst på att boken är så himla lik Riordans tidigare verk. Handlingen är nästintill identisk och en överhängande känsla av déjà vu följer med hela läsningen. Det känns uttjatat, och jag hade velat se något nytt och fräscht istället för en återanvändning av samma idé – igen. Det börjar bli rätt tröttsamt, och gör boken både intetsägande och förutsägbar.
Men Rick Riordan är ändå Rick Riordan, och är det något som han kan så är det humor. Tors hammare är precis som Riordans andra böcker riktigt underhållande, och absurda karaktärer så som Jack och Otis ger romanen en hel del charm. Jag har däremot lite svårt för protagonisten Magnus, som känns blek i jämförelse med de mer livfulla karaktärerna. Dessutom blir boken ibland lite för flamsig, och det som händer känns långt ifrån trovärdigt. Om romanen skrivits på ett mer originellt sätt så hade kanske de många sammanträffandena och dumma problemlösningarna fungerat, men just eftersom vi sett allt förut faller det platt.
I grund och botten är Tors hammare en bra bok. Hade jag läst den för ett par år sedan skulle jag sannolikt älskat den. Men nu är detta den elfte boken jag läst av Riordan, och de påtagliga liknelserna är svåra att ignorera. Eftersom Tors hammare saknar originalitet hade jag svårt att engageras.
