Midnattsstjärnan
Författare: Marie Lu.
Originaltitel: The midnight star.
Serie: Den unga eliten #3.
Längd: 268 sidor.
Bokförlag: Modernista.
"Adelina har fått nog av att lida. Hon har vänt ryggen åt de som förrått henne och hennes grymhet har vuxit. Mörkret inom henne börjar svämma över, och det hotar nu att förstöra allt hon uppnått."
Midnattsstjärnan gör mig riktigt kluven. Å ena sidan är det en riktigt bra bok. Samtidigt gav den inte alls det jag förväntade mig; det jag ville ha.
Låt oss ta det från början. Midnattsstjärnan var årets mest efterlängtade roman för mig. Jag är helt hopplöst förälskad i Den unga eliten-serien och har suttit som på nålar efter den avslutande delen. Och den börjar fenomenalt. Jag älskar den påtryckande stämningen, Marie Lus gripande språk och den underbart antagonistiska huvudkaraktären. Och spänningen… wow!
Men halvvägs igenom tar boken en vändning som jag inte tycker om. En ny slags magi introduceras, och den platsar inte i seriens kontext. Plötsligt kändes allt malplacerat och konstigt. Läsningen blev tradig och den mäktiga känslan ersattes av enfaldighet. Det kändes knappt som att jag läste samma bok längre. Och just det här gör att jag känner mig besviken.
Allt som allt är Midnattsstjärnan en bra bok – riktigt bra till och med. Marie Lu är en av mina favoritförfattare och hon visar återigen upp sin otvivelaktiga talang. Men jag hade förväntat mig mer.
