Jag har generellt sett rätt svårt för genren ”urban fantasy”, då jag ofta upplever den som fånig. Men jag tyckte förvånansvärt mycket om En väktares bekännelser. Det är en lättsam roman, med behagligt språk och härlig humor. Sen är det förstås extra roligt att den utspelas i Stockholm och att Säfström har integrerat mytologi i den typiska svenska vardagen.

 

Emellertid fastnade jag inte riktigt för handlingen, och emellanåt upplevde jag tempot som långsamt. Det var inte heller särskilt svårt att lista ut svaret på det bärande mysteriet, vilket fick protagonisten Tilda att framstå som relativt ointelligent. Eftersom jag tycker om oväntade vändningar, gjorde det linjära händelseförloppet läsupplevelsen lite platt.

 

Allt som allt är En väktares bekännelser en bra bok. Det blev inte en ny favorit för mig personligen, men jag förstår varför så många tycker om den.