Mjölk och honung

Författare: Rupi Kaur.
Originaltitel: Milk and honey.
Serie: Fristående.
Längd: 208 sidor.
Bokförlag: Mima.
 
"En samling poesitexter, illustrerade med Rupi Kaurs egna teckningar, som behandlar erfarenheter av våld, missbruk, kärlek, förlust och femininitet."
 
 
 
 
 
 
 
 
Eftersom jag nästan bara har hört gott om Mjölk och honung hade jag förväntat mig en mer banbrytande bok. Men när sista sidan var läst kunde jag inte undgå att känna ”var det här allt?”. Boken är verkligen inte dålig, men jag hade hoppats på mer.
 
För det första hade jag missförstått hela konceptet. Jag hade trott att det skulle vara en berättelse skriven i vers. Istället visade det sig vara fristående dikter, samlade inom samma pärm men utan handling. Detta är inte fel någonstans, men inte vad jag hade räknat med.
 
Det finns några dikter som är kraftfulla: med vackra ord och djupa metaforer. De kommer jag alltid att bära med mig. Men de flesta dikterna känns faktiskt som utfyllnad, som vanliga meningar som bara brutits upp på separata rader. Från dessa gick jag snabbt vidare; det fanns inget direkt tankeväckande som fick mig att stanna upp.
 
Jag har inte läst poesi tidigare (om man inte räknar med haiku-dikterna från Apollon: oraklets gåta) och därför var det en spännande genre att testa på. Men jag kan inte påstå att det var my cup of tea. Kanske är jag inte tillräckligt djup som person. Kanske har jag inte upplevt tillräckligt för att relatera till det Kaur skriver om. Och kanske är det för att jag är för oerfaren när det kommer till just poesi. Allt jag vet är att jag respekterar författarens ärlighet, men har väldigt svårt att känna med henne.
 

Kommentarer

Skriv en kommentar här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras inte)


URL/Bloggadress:


Kommentar:


Trackback