Tid att ta farväl
Originaltitel: Time to say goodbye.
Serie: Fristående.
Längd: 366 sidor.
Bokförlag: HarperCollins Nordic.
"Will älskar sin dotter över allt annat. Och sexåriga Ella vet att hennes pappa aldrig kommer att lämna henne, det lovade han när hennes mamma dog. Men det löftet kommer snart visa sig svårare att hålla än Will kunnat föreställa sig."
Tid att ta farväl är enkel att ta till sig, tack vare genomtänkt språk och lättsmält innehåll. Jag hade dessvärre svårt att fastna för handlingen. Protagonisten Will dör (oroa dig inte, det händer i första kapitlet och är därför ingen spoiler) och resten av boken går ut på att han försöker hålla kontakten med sin dotter från andra sidan. Detta är inte riktigt min grej, då hela ”spöke kommunicerar med de levande”-konceptet känns fånigt och utdaterat. Det hela blir sötsliskigt klyschigt, och den konstanta sentimentaliteten gör läsningen tråkig i längden.
Mitt största problem med boken är att gråtmildheten tar vid redan vid första sidan. Som läsare hann jag inte fastna för eller bry mig om karaktärerna, innan Robertson förväntar sig att jag ska sörja för dem. Jag hade velat att han successivt byggt upp känslorna för personerna i boken, genom humor och att visa hur de levde ihop. Istället blir det mer ”BAM! Här kommer känslorna!” direkt, vilket inte har någon inverkan på mig. Det fick mig snarare att tröttna och himla med ögonen.
Som helhet är Tid att ta farväl en sentimental roman med starka Ghost-vibbar. En välskriven bok som inte riktigt föll mig i smaken.
