Oraklets gåta
Originaltitel: The hidden oracle.
Serie: Apollon #1.
Längd: 367 sidor.
Bokförlag: Bonnier Carlsen.
"Apollon vaknar upp i en soptunna. Det sista han minns är att Zeus blev förbannad för något. Borta är Apollons gudomliga snygghet – kvar finns en finnig kille med ständigt sug efter skräpmat. Nu finns det bara en sak att göra: överleva tillräckligt länge för att bli förlåten av Zeus och insläppt i Olympen igen."
Oraklets gåta gör mig kluven. Å ena sidan tycker jag väldigt mycket om protagonisten Apollon. Det är annorlunda att ta del av en guds perspektiv, och hans inbillade överlägsenhet är himla rolig att läsa om! Det hela blir som en kulturkrock, vilket minst sagt underhåller.
Dessvärre är handlingen otroligt urvattnad. Det känns som att Riordan återanvänder samma mall för alla sina böcker, gång på gång på gång igen. Till slut blir det väldigt tröttsamt att ta del utav. Jag vet inte om det är lathet eller kreativitetsbrist som spelar in, allt jag vet är att läsningen inte alls känns originell. Därtill saknar boken välbehövt djup, och den konstanta komiska faktorn ger läsningen ett ofta flamsigt och oseriöst uttryck.
På grund av att jag har läst många av Riordans tidigare böcker har jag svårt att njuta av Oraklets gåta, då det i princip är samma berättelse. Dock tycker jag mycket om den nya protagonisten, och jag ser fram emot att läsa vidare om honom i efterföljande bok.
Postat av: Bokhuset
Jag har lite svårt att bli arg på Riordan, för även om jag känner igen berättelsen i bok efter bok, så är det rätt skönt med den här typen av snuttefiltsläsning. Man vet vad man får och han gör det ändå bra. Tillräckligt för att varje bok ska sträckläsas, fnissas åt och mysa till hemma i höstmörkret. Apollon väntar i läshögen men mina Riordans är slut efter den, så den får vänta till någon extra jobbig dag när snuttefiltsläsning passar allra bäst. :)
Svar:
Melanie