Jag brukar sällan gripas tag av svenska författares verk. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning uppfattar jag dem ofta som bleka och intetsägande. Men wow, Emma Johansson får till en komplexitet som sällan syns i svensk litteratur. Papperssjälar fångar snabbt upp läsaren och skapar ett beroende som blir starkare ju mer man läser. Den uppslukande berättelsen fick mig verkligen att omvärdera min teori om att svenskar inte kan skriva.

 

Papperssjälar skildrar en vacker historia som både berör och får läsaren att känna sig alldeles varm inombords. Rent dramaturgiskt är det en mycket genomtänkt bok. Med skillnad från många andra svenska romaner, som livlöst går från en händelse till en annan, berättas allt med en dynamisk genuinitet. Orden känns äkta, och jag känner tillsammans med karaktärerna.

 

På tal om karaktärerna: de är väldigt lätta att tycka om. Jag gillar dessutom relationen mellan Emilia och Viktor, och vill nästan brista ut i glädjetjut över att den växte fram så fint istället för att bara dumpas på läsaren. Scenerna mellan dem är så mysiga och djupt passionerade att det är omöjligt att inte fastna för dem båda.

 

Boken har dock viss förbättringspotential. För det första är den rätt förutsägbar, och jag hade gärna velat se någon oväntad vändning komma runt hörnet. Sen är jag inte heller jätteförtjust i slutet, då jag tyckte att Viktors agerande blev lite för mycket. Men för övrigt är jag mäktigt imponerad. Emma Johansson förtjänar verkligen en eloge.

 

Papperssjälar är en riktigt stark debut, och det kommer från mig som vanligtvis föraktar svenskskrivna romaner. Jag ser med spänning fram emot fler böcker av Johansson.