DET SEXTONDE ÅRET
Författare: Kim Liggett.
Originaltitel: The grace year.
Genre: Dystopi.
Traumatiskt innehåll: Kvinnoförtryck, mord, mobbning, svält, lemlästning, påtvingade giftemål.
Nyckelord: Överlevnad, patriarkat, vidskepelser.
Serie: –
Längd: 393 sidor.
Publiceringsår: 2020 (org. 2019).
Bokförlag: B. Wahlströms.
HANDLING
Ingen talar om nådeåret. Det är förbjudet. Flickornai får veta att de har kraften att locka vuxna män ur deras sängar, att få unga pojkar att förlora förståndet och att driva hustrur till vansinne av svartsjuka. det är därför de blir förvisade sitt sextonde år, för att släppa ut deras magi i naturen innan de tillåts återvända till civilisationen, redo för äktenskap. Men inte alla återvänder.
RECENSION
Alltså, den här boken! Den gör mig så frustrerad!
Den första halvan av DET SEXTONDE ÅRET är fantastisk, och ett långt tag tänkte jag att boken skulle bli en av årets favoriter. Handlingen är gripande och tydligt inspirerad av såväl THE HANDMAID’S TALE som LORD OF THE FLIES, men likväl tillräckligt unik för att sticka ut ur mängden och kännas fräsch bland alla dystopier. Och låt dig inte luras av det sockersöta omslaget! Jag blev själv (glatt) överraskad av bokens brutalitet. Hängningar, lemlästning, skalperingar… boken är våldsam. Och kalla mig simpel, men våld i litteratur gör mig till en nöjd kvinna. Främst för att jag uppskattar att författaren vågar gå hela vägen och visa upp ”the gritty stuff”, så att säga.
För övrigt tyckte jag mycket om bokens feministiska budskap, och jag intresserades av att följa det dystopiska patriarkarket och männens maktutövande. Trots att det som sker är minst sagt motbjudande, kunde jag inte undgå att fängslas av det hela. Därtill gillar jag protagonisten och hennes starka vilja, och det faktum att hon står upp för sig själv och de runt omkring henne. Jag gillar också att DET SEXTONDE ÅRET är så pass spekulativ, och att jag som läsare aldrig riktigt var säker på om det som hände var magi, sabotage eller en slump. Det gav en härlig känsla av illvillighet och mystik.
Men. Hur mycket jag än älskade DET SEXTONDE ÅRET från början, måste jag medge att den tappar en hel del framåt slutet. Boken rör sig för snabbt framåt och allt knyts ihop lite för lätt… Lite för perfekt. Billiga vändningar inkluderar vänner som blir fiender och fiender som blir vänner utan någon tillfredsställande förklaring. Men den största anledningen till att jag plötsligt började tappa intresse för DET SEXTONDE ÅRET är för att en av mina mest hatade troper introducerades. Jag kommer inte att gå in på detaljer vad den gäller, men den är anknuten till bokens romantiska aspekt. För det första – och ja, jag säger det här ofta, men det tåls att upprepas – alla ungdomsböcker behöver inte inkludera romantik! För det andra upplevde jag inte romansen som trovärdig någonstans. Den känns billig, påskyndad, forcerad och klyschig, och förstör tyvärr helhetsupplevelsen.
Allt som allt är DET SEXTONDE ÅRET en bok som gör mig kluven. Jag älskade första halvan, men ju större plats romansen tog i boken desto snabbare tappade jag intresset. Och det är så himla synd, för om det inte vore för den skulle boken sannolikt hamnat bland mina topp 15 för i år.
BETYG: 7/10