Författare: Cho Nam.Joo

Svensk titel: –

Genre: Literär fiktion

Traumatiskt innehåll: Sexism, misogyni, sexuella trakasserier, depression, mobbning, omnämner abort och missfall, dissociativ identitetsstörning

Serie: –

Målgrupp: Vuxna

Längd: 163 sidor

Publiceringsår: 2020 (org. 2016)

Bokförlag: Liverright

 

 

 

Jag vill börja med att säga att jag började den här boken med helt fel förväntningar. När jag läste vad den handlade om, drog jag den felaktiga slutsatsen att det skulle vara en magisk realism. Det är det inte. Det är literär fiktion; en psykologisk studie och en slice-of-life-berättelse. Och fast det inte är bokens fel att jag inte förstod detta, påverkade det min upplevelse.

 

Med det sagt är det en väldigt intressant läsning. Kulturellt fascinerande och rik på innehåll, trots att den är så kort. Den tar med och diskuterar så mycket. Misogyni, ojämnställdhet och Sydkoreas samhälle och livsstil överlag. Det är en gripande och representativ skildring av de svårheter och orättvisor som den generella kvinnan i Sydkorea får möta.

 

Mitt största problem dock, förutom mitt egna missförstånd, var språket. Det är torrt, avhållssamt och nästan robotliknande, utan någon känsla. Och jag vet att det är ett medvetet val från författarens håll; att använda en monoton ton för att framhäva de absurda orättvisorna. Men jag ville ha något mer utvecklat. Skrivsättet hindrade mig från att fastna för karaktärerna och gjorde vissa delar, som hade kunnat vara riktigt intressanta, småtråkiga.

 

Så ja, jag älskar verkligen berättelsen i sig själv och dess ögonöppnande teman. Men jag hade velat se ett annat tillvägagångssätt vad gäller språket, och jag hade velat undvika att missförstå genren. Om jag hade gått in med rätt förväntningar hade jag tveklöst gillat boken mer och gett den högre betyg.

 

BETYG: 6/10