Edge of darkness är en dramathriller regisserad av Martin Campbell, med Mel Gibson och Ray Winstone i huvudrollerna. Filmen, som är 112 minuter lång, släpptes 23 juni 2010 och rekommenderas från 15 år.

 

Handling:
"När polisen Thomas Cravens 24-åriga dotter mördas på hans tröskel tror alla att Craven själv var det tilltänkta offret. Sakta men säkert får Craven emellertid reda på att hans dotter bar på en livsfarlig hemlighet och snart har han kastat sig ut i en brutal hämndaktion som leder långt upp i maktens korridorer.Mel Gibson spelar sin första huvudroll på åtta år i denna hårdföra och intelligenta actionthriller som rör sig i gränslandet mellan politiska konspira-tioner, internationella kopplingar och iskall hämnd!"

Recension:
Jag hade hört rätt mycket om Edge of darkness innan jag köpte den, och trots att Mel Gibson inte är en personlig favorit så kan jag ju inte neka att han är en duktig filmlegend. Därför hade jag rätt stora förhoppningar på filmen, och trodde att den skulle likna actionfavoriten Taken. Men istället för isande spänning, häftiga effekter och hjärtekrossande motiv fann jag istället en rätt seg actionrulle.

 

 

När man ska se en actionfilm är en av förväntningarna att tempot ska vara högt och att det ska hända mycket på lite tid - det är helt enkelt sådant en actionfilm ska stå för. Men trots att Edge of darkness började bra så var den rätt seg och det hände inte lika mycket som jag hade förväntat mig. Filmen var också förutsägbar och jag kunde lista ut delar av mysteriet som avslöjades i slutet av filmen. Därför blev filmen inte lika spännande och mystisk som jag förväntat mig.

 

Jag vet att många tror att musiken i en film inte spelar någon stor roll men jag kan informera er om att musiken är minst lika viktig som skådespelarnas insats. Och jag kan inte klaga på att musiken i Edge av darkness var dålig, men det fanns alldeles för lite av det. Det fanns väldigt många tysta scener med endast prat och lite musik i bakgrunden hade fått igång känslorna och spänningen väldigt effektivt. Istället kändes det platt och långtråkigt med dessa scener eftersom de i stort sett gick ut på att två äldre män bara stod och snackade. Hade musik funnits där hade deras samtal blivit intressantare, väckt spänning och ökat tempot.

 

Visst kunde filmen överraska ibland och jag medger att jag vid ett tillfälle hoppade till i soffan. Men för övrigt var denna film med hög potential rätt seg och inte alls en sådan actionfilm jag letat efter. I hopp om att finna en ny Taken blev jag rent av besviken. Men ändå - en helt okej film att se en gång, om du inte har allt för höga krav på att finna en tempofylld och spännande actionfilm. Helt enkelt en platt film med kreativ handling.