Safe haven är en film regisserad av svenske Lasse Hallström med bland annat Julianne Hough, Josh Duhamel och Cobie Smulders som huvudskådespelare. Den släpptes 27 november 2013 och är 115 minuter lång. Den rekommenderas från 15 år. Filmen baseras på boken med samma namn, skriven av Nicholas Sparks.

 

 

Recension:
Jag har sett fram emot den här filmen sjukt länge eftersom det är min absoluta favorit Sparks-bok. Det var Safe haven som fick Nicholas Sparks att hamna på min topp-lista, och det var en av de första böckerna som någonsin fick toppbetyg här på bloggen. Därför kan jag inte undgå att jämföra filmen med boken, såklart. Som helhet och jämfört med endast filmer så kan jag säga att den var bra. Inte allt för unik, och rätt förutsägbar, men ändå bra. Men för mig som har läst boken kan jag säga att jämfört med den så är filmen ett skämt.

 

 

Alla mina favoritscener från boken, som bevisade hur stark huvudkaraktären var, eller som var så sjukt obehagliga att jag var tvungen att lägga undan boken för ett tag, eller spännande och oförutsägbara scener som fick mig att dra efter andan; alla dem var ändrade till det sämre. I filmen var Katie inte längre hjältinnan, utan ur min synvinkel var hon snarare ett offer, en ungmö i behov av hjälp. I boken hade hon en helt annan styrka och hon hade gått igenom så mycket mer än vad som framstod i filmen. Även den manliga karaktären, Alex, var helt annorlunda i boken, och även hans barn betedde sig inte alls likadant. Jag skulle kunna spendera hela recensionen bara åt att jämföra boken med filmen, men för tillfället får det duga med att jag skriver att filmen inte alls levde upp till bokens spänning, romantik och dramatik, och att Lasse Hallström ändrat alldeles för mycket, från små detaljer som hårfärger till stora scener som påverkade hela handlingens förlopp.

 

 

Men rent filmmässigt var filmen välgjord och jag tycker att skådespelarna gjorde ett rätt bra jobb. Jag tycker inte riktigt att Julianne Hough passar i huvudrollen eftersom hon inte alls lyckas förmedla en utsatt karaktär (detta beror på regissören också), men däremot tycker jag verkligen att Cobie Smulders (How I met your mother) var rätt i rollen som Jo och att Josh Duhamel gjorde ett bra jobb som Alex.

 

 

Jag gillar att filmen har kvar bokens budskap, trots att den inte framför den lika bra eller tydligt. Safe haven är annorlunda från de flesta andra Sparks-filmerna som finns idag. Den fokuserar inte lika mycket på kärleken mellan karaktärerna utan mer på karaktärernas väg till att lära från det förlutna. Framåt slutet fick jag till och med lite tårar i ögonen, men för att vara ärligt så tror jag att det var från minnet av bokens scen, inte det som hände i filmen.

 

 

Jag tycker även att Lasse Hallström drar in för många klichéer som använts i andra kärleksfilmer, exempelvis från The notebook. Saker som inte har någon betydelse för handlingen men som regissören tagit med för att det varit populärt tidigare. Det känns helt enkelt inte nyskapande. Jag tycker även att det är synd att thriller-delen inte tas till den sjukliga nivån som fanns i boken och ämnet "tillit" hoppades nästan över helt och hållet. Filmen var helt enkelt lugn, medan boken var frenetisk med en ständig känsla av förföljelse.

 

 

Jag hade hoppats på att få den våld, spänning, romantik, dramatik och intensiva känslan som fanns i boken och många viktiga scener som var essenssiella för handlingen saknades tyvärr, men som film var den ändå helt okej. Om du inte har läst boken så tror jag definitivt du kan uppskatta filmen om du söker ett lite typisk kärleksdrama, men för att jag har läst och älskat boken så saknar jag alldeles för mycket av handlingen. Man fick helt fel bild av varför och hur Katie flydde hemifrån och hela handlingen är förvrängd och romantiserad! Man fick aldrig se den psykiskt sjuka sidan som fanns i boken, och inte heller den heroism som fanns inom Katie, utan hela filmen kretsade kring mest onödiga saker och återigen blev det mannen som blev hjälten. Avslutningsvis kan jag bara säga att filmen är bra, men jämfört med boken är den ett skämt.