The King's Speech
"Efter att kung Georg V dött och kung Edvard VIII abdikerat står prins Albert på tur att ta över den engelska tronen som kung Georg VI. Den nye kungen har dock ett stort problem, han lider av svår stamning och drar sig för offentliga framträdanden. Men med ett nytt världskrig som hotar att bryta ut behöver England en stark och tydlig ledare mer än någonsin. När läkare misslyckas med att hjälpa kungen kontaktar hans hustru, den blivande drottningmodern Elizabeth, den excentriske logopeden Lionel Logue som en sista utväg. Kungen vägrar först att gå med på de okonventionella metoderna men Lionels uppriktighet och värme överraskar honom. För första gången vågar kungen öppna sig och en ovanlig och nära vänskap tar sin början. Alla har dock inte låtit sig övertygas av Lionel och allt ställs på sin spets när kungen måste göra sitt livs framträdande för att ingjuta mod i nationen."
Recension:
Jag såg The king's speech till svenskan i skolan, där vi just nu arbetar kring "ordets makt". Det är inte en film jag själv hade valt ut att se, och därför blev jag förvånad när jag ändå gillade filmen.
Det som står ut mest är skådespelarna. Helana Bonham-Carter är en fantastisk skådespelarska, och i den här filmen har hon en ovanlig roll som stöttande fru istälet för en satmara som hon oftast brukar spela. Men oavsett om hon spelar ond eller god så är hennes talang ändå beundransvärd. Colin Firth börjar rätt medioker med ett lite småtråkigt skådespeleri, men det blir mycket bättre längre in. Han lyckas leva sig in i sin roll vilket gör att hans karaktär känns väldigt realistiskt. Men den som gör bäst jobb i filmen är ändå Geoffrey Rush. Jag behöver inte skriva rad upp och ner om hur begåvad han är det räcker att jag nämnet att han har en otrolig talang och att det var han som gjorde filmen sevärd.
Sjäva filmen i sig har en stark men lite tråkig handling. Efter ett tag blir det lite tröttsamt, eftersom den trots allt är rätt händelselös och långsam, men den har några ljusa stunder tack vare Rush som lyckades underhålla mig. Att den var förutsägbar var ingenting jag störde mig på, eftersom mycket annat kompenserade för det.
Kortfattat om lite blandade saker så gillade jag verkligen det formella språket som användes i filmen. Jag uppskattade även miljöerna som kändes verklighetstrogna. Och en av filmens starkare kvalitéer var att den var psykologiskt intressant.
Sammanfattningsvis var filmen sevärd, mestadels tack vare skådespelarna som lyckades skapa en fascinerande filmrulle tillsammans. Dock måste du vara beredd på att filmen inte har ett högt tempo, utan det är snarare en film att se om du är trött och inte orkar tänka alltför mycket.