Cosmos: A Spacetime Odyssey är en dokumentärsserie med värden Neil deGrasse Tyson, regisserad av Brannon Braga, Ann Druyan och Bill Pope. Några av rösterna görs av bland annat Kirsten Dunst, Richard Gere, Stoney Emshwiller och Piotr Michael. Serien är 558 minuter lång och består av 13 avsnitt. Den släpps 24 september 2014 av 20th Century Fox och rekommenderas från 15 år. Serien har vunnit 4 Emmys och 3 andra priser, samt blivit nominerad till ytterligare 10 prisutdelningar.

 

 

Jag blev glatt förvånad över Cosmos: A Spacetime Odyssey. Jag har aldrig någonsin gillat en dokumentär; det längsta jag kan sträcka mig till är att jag fann Blackfish rätt fascinerande och intressent. Men jag storgillade verkligen Cosmos: A Spacetime Odessey. Den kändes nyskapande och fräsch och fick verkligen fram sina budskap.

Det första jag tänkte på när Cosmos första avsnitt startat, var hur begåvad astrofysikern Neil deGrasse Tyson, seriens värd, var. Det märktes direkt att han kunde vad han pratade om, och att han hade roligt medans han gjorde det. Det syns att han brinner för vetenskapen. Han är också väldigt tydlig. Han pratar långsamt och använder ett enkelt språk, vilket gör att även de som inte är särskilt insatta i vetenskapliga ord och termer ändå lätt förstår vad han pratar om. När Tyson skulle berätta om något mer komplicerat eller klarlägga ett avancerat ords betydelse, så stressade han inte upp sig, utan tog ett djupt andetag och förklarade klart och tydligt vad det innebar.

 

Cosmos är verkligen en unik dokumentär. Den berättar inte att "så här är det", utan ger tittaren olika infallsvinklar och perspektiv, samt uppmanar att man själv ska tänka efter. Det blir inte heller enformigt att titta på, eftersom serien ändrar berättartaktik flera gånger. Serien växlar mellan egenfilmat material, foton, animeringar och tecknade filmsnuttar. Dessa tecknade filmer var verkligen någonting jag uppskattade; de kändes nästan som sagor. De illustrerade oftast en historisk händelse eller person som kom att påverka vetenskapen och samhället, och det var faktiskt riktigt intressant att se. Som tittare fastnade man för de tecknade personerna och brydde sig om vad som skedde på skärmen. Även här var Tysons berättarröst väldigt bra; den har ett djup som fångar ens uppmärksamhet och han inflikar med en hel del vitsiga kommentarer.

 

Seriens effekter är exemplariska. Inte nog med att vi som tittare åker runt i ett high-tech rymdskepp tillsammans med Tyson, utan animeringarna i rymden, kosmiska kalendern, de utdöda djuren eller bara allmänt i miljön var slående. De var otroligt vackra och välgjorda; och såg obehagligt äkta ut. Cosmos är en serie som lyckas få tittaren att inse hur liten man egentligen är; men när man sett klart serien känner man ändå att man har världen i sina händer.

 

 

En sak jag verkligen uppskattade med serien var variationen av ämnen som togs upp. Jag tror att jag hade blivit uttråkad om serien endast fokuserat på rymden hela tiden, men som tur var tog Cosmos upp allt från astronomi, biologi, fysik och historia. I varje avsnitt fick jag flashbacks från min gymnasietid i där jag i dessa fyra ämnena lärt mig vad Tyson pratade om; och tänk så mycket roligare det hade varit att se på Cosmos i skolan istället för att stirra ner i en lärobok! Cosmos är verkligen en perfekt serie att använda som studiemedel, speciellt i dessa ämnena jag nämnde, men kan även tillämpas i exempelvis kemi. 

 

 

Jag tycker att Cosmos var väldigt intressant att följa och trots att jag redan lärt mig mycket av det Tyson pratade om på det Naturvetenskapliga gymnasieprogrammet, så lärde jag mig en hel del. Serien var fascinerande att följa från början till slut och Cosmos: A Spacetime Odyssey är en av de få dokumentärerna jag faktiskt gillar och kan tänka mig se igen. Visst kunde det bli lite utpumpande ibland, men jag tror det var på grund av att jag sträcksåg seriens alla avsnitt. Cosmos: A Spacetime Odyssey är en serie jag rekommenderar till nyfikna människor som vill veta mer om varför livet ser ut som det gör.